Det saknas ett helhetstänk i landskapsregeringens klimatpolitik. Samtidigt är det bara tio år tills Åland ska vara klimatneutralt. En trovärdig klimatpolitik kräver mer än att dutta lite här och dra lite där. Det kräver breda insatser. Bredare än att bara fokusera på infrastrukturfrågor – vilket nu verkar vara fallet.
Hållbart Initiativ (HI) har länge velat se en klimatlag för Åland som innehåller ”spelreglerna” för hur klimatpolitiken ska drivas så att vi gör rätt saker, på rätt sätt och med rätt resurser.
Så länge HI satt i regeringen togs ett förslag till klimatlag fram. Det innehåller:
• Målen (bland annat ska Åland vara klimatneutralt till 2035).
• Krav att regeringen tar fram en klimatstrategi med sikte på 2051.
• Krav på en utsläppsbudget för Åland, det vill säga hur mycket utsläppen måste minska för att nå det långsiktiga målet.
• Fastslagna etappmål fram till 2051: 2026, 2030 och så vidare.
• Krav att ta fram åtgärdsplaner och utsläppsbudgetar för varje etappmål.
• Krav att regeringen vartannat år meddelar lagtinget och ålänningarna hur klimatarbetet går.
Själva klimatlagen skulle alltså inte innehålla exakt hur många nya färjor som ska köpas in, hur många elbussar det ska finnas och så vidare, vilket återkommande verkar vara ett (medvetet?) missförstånd. HI har flera gånger efterfrågat den strategiska styrningen av klimatarbetet. Svaren från regeringen och klimatminister Camilla Gunell (S) har som helhet gett ett svävande intryck. Det har hänvisats till klimatkommissionen och till ett meddelande från regeringen som väntas komma till lagtinget om ett år.
I övrigt verkar inställningen till strategiskt klimatarbete vara: vi behöver inget strategiskt arbete – vi behöver göra saker!
Det finns förstås en poäng i att saker måste göras. Men hur vet regeringen i vilken ordning saker ska göras? Hur det kan göras kostnadseffektivt? Hur olika aktörer i samhället ska involveras, och hur satsningarna ska koordineras?
Senast i Nya Åland häromdagen säger klimatministern: ”Vi upplever att vi inte riktigt har allting tydligt samlat för publika ögon om man ställer frågan ”vad gör landskapsregeringen i klimatarbetet?””
Nej, just det.
Ministrarna Gunell och Jesper Josefsson (C) hänvisar till solparker, vindkraft, att fler åker buss och att Töftö-färjan ska elektrifieras. Länge kända infrastruktursatsningar.
Men var finns resten av klimatpolitiken? Hur tänker regeringen kring det offentligas roll som ”storkonsument”, det vill säga upphandlingarna? Hur ska det styras i rätt riktning? Hur är det med pensionsfondens pengar – är de investeringarna klimatneutrala? Vad måste göras inom jord- och skogsbruket för att i tid minska utsläppen och öka kolupptagningen? Hur tänker regeringen komma åt de konsumtionsutsläppen, och stärka den cirkulära ekonomin? Vilken extern klimatfinansiering tänker regeringen lägga sina begränsade personalresurser på att söka?
Det här är exempel på frågor man ställer sig, och försöker svara på, i en strategiskt styrd klimatpolitik. Den saknas. Och klockan går.
Alfons Röblom
Erica Scott
Talespersoner, Hållbart Initiativ
