I en på orten utkommande tidning kunde man på lördagen läsa att den tjänstemannagrupp som tillsatts för att utreda vilken placering av demenscentret som är bäst, har allt det material de behöver.

Det förvånar storligen eftersom ingen av stadens myndigheter utrett en demensby på Ytternäs ängar. Vid det allmänna mötet som hölls den 7 november i Mariehamnsmuseet om en demensby på Ytternäs ängar deltog ingen av våra dagstidningar, däremot Ålands Radio.

Det måste vara otroligt svårt att jämföra en demensby på Ytternäs med ett demenscenter på Apalängen eller Hälsans hus med så bristfälligt beslutsunderlag. Jämförelsen kan inte bli rättvis.
Specialläkare i psykiatri Eva Eriksson har stor kunskap om skillnaden i boendevillkor för personer med minnessjukdomar som bor i demensbyar eller traditionella korridorboenden.
Den viktigaste fördelen med boende i en demensby är att klienterna kan röra sig fritt både utomhus och inomhus. Rörligheten håller klienterna friska. I demensbyarna kan medicineringen drastiskt skäras ner och depressionerna minskade radikalt.
Konsekvensen är att vårdtyngden minskar och behovet av personal också minskar. Dessutom trivs personalen som jobbar i demensbyar och sjukskrivningarna är på en acceptabel nivå. Arkitekturen är med andra ord en viktig del av vården i en demensby.

Alla vet vi att de äldre som kommer in på våra boendeinstitutioner blir sittande inne, passiverade och konditionen försämras snabbt. Personalen gör vad de kan men själva boendet är ett hinder för en bra omsorg och vård. På fängelser i Finland har alla interner rätt till en timmes utevistelse varje dag. Det har inte våra äldre. Att låsa in äldre på demensboenden är mot grundlagen. Allt detta i sig talar för att vi måste höja ambitionsnivån när det gäller äldres boende- och livssituation när man inte mera klarar av att bo hemma. Det är möjligt att göra den sista tiden mera glädjefull och levande.

Gunda Åbondes skiss över ett förslag till en demensby på Ytternäs ängar ger en bra bild av hur vi kunde skapa ett alternativ som bejakar de äldres personliga frihet och skapar sociala sammanhang som ger livet mening också när man drabbats av demenssjukdomar.

Västergårds intill demensbyn kunde införlivas i verksamheterna. Där kunde anhöriga som kommer på besök bo och den vackra byggnadens stora rum kunde användas för dagverksamheter och andra aktiviteter.

Utan överdrift kan jag säga att hundratals människor stannat mig på gatan, i matbutiken eller någon annanstans för att visa sitt stöd för en demensby på Ytternäs ängar. De har alla uttryckt en innerlig önskan om att demensbyn förverkligas. Många hyser oro för hur det ska bli om de inte kan bo kvar hemma. Tanken på att inte få komma ut får många att rysa.

Ett av stadens mål är att göra stadsborna mera delaktiga i stadens utveckling. Varför inte fråga de äldre som närmast berörs om vilken placering de önskar se förverkligad?

Barbro Sundback