En vecka efter Rysslands anfall på Ukraina besökte jag Washington DC. Jag åt en lång lunch med Finlands ambassadör i USA i hans residens med telefonerna på utsidan av rummet ifall någon annan hade försökt lyssna. Vi talade om Finlands (och Sveriges) eventuella Nato-ansökningar och att säkerställa att dörren till alliansen är öppen om och när en ansökan lämnas in. Det var en mycket spänd tid eftersom vi inte då visste hur mycket tid som fanns. En möjlig hypotes var nämligen att kriget i Ukraina skulle vara över på bara en månad. Ukrainas tappra försvar bidrog till att Nato-dörren hölls öppen.
En annan bidragande orsak var USA:s president Joe Bidens personliga vilja. Jag talade om ängsligheten som rådde med min gamla vän Mike Haltzel som jobbade som Bidens stabschef då han var senator. Haltzel sade tydligt och klart: ”Dörren är vidöppen. För Biden är det här personligt eftersom Finland och Sveriges Nato-medlemskap indirekt är ett sätt att straffa Putin för det han gjort”. Bidens roll för Finland och Sveriges Nato-medlemskap var av historisk betydelse.
Att han nu inte ställer upp för omval är ett respektingivande beslut. Han hade önskat en period till för att cementera sin plats i historien där han redan, trots uppfattningen, varit en mycket framgångsrik president, kanske för att förväntningarna var så låga men trots en extremt splittrad kongress.
Det hade dock varit svårt för Biden att fortsätta som president också ifall han, mot alla odds, besegrat Trump i valet. Med så många felsägningar det senaste året, som ökat i allvar, skulle omvärlden vara på helspänn kring hans förmåga och ålder, även om det hade blivit en andra mandatperiod. Därför var det klokt av Biden att kliva av.
Det var inte självklart att Kamala Harris skulle bli presidentkandidat, men saken avgjordes i praktiken av Biden. Bara 24 timmar efter hans beslut hade samtliga av hennes potentiella motståndare, flera starka och kända guvernörer, gett henne uppbackning. Att man tidigarelägger det formella valet av henne till ett digitalt möte redan före partimötet gör att man inte behöver ha ett så kallat öppet konvent, något man ännu har trauman av från år 1968. Då liksom nu i Chicago.
Konventet kan nu bli samma välregisserade medieshow som Trump hade vid republikanska konventet i Milwaukee så att demokraterna inte verkar splittrade. Tillsammans med en stark vice president kandidat som kompletterar henne, exempelvis Pennsylvania guvernören Josh Shapiro eller transportminister Pete Buttegieg, och den energi som nu finns kring henne har hon alla chanser att skriva historia och bli USA:s 47:e president.
