Med oro ser jag tidningens artiklar beträffande hanteringen av kostnadsökningen för ÅHS. Restriktiva åtgärder diskuteras med ekonomiska ord som ”analys och direktiv”, ”budgetuppföljning” och ”riktlinjer för och restriktioner av vikarieanvändning”, men även hot om nedskärningar av personalutbildning, litteratur och medicinsk-teknisk utrustning. Ingenting sägs om det viktigaste: hur uppnås det bästa resultat för alla patienter, utom en diffus försäkran om att man på politiskt håll inte är orolig för patientsäkerheten.
Det finns några synpunkter jag tycker bör diskuteras konstruktivt:
Den dyraste patienten är den felbedömda patienten, gäller alla sjukdomstillstånd.
Sjukvård är till stor del en kunskapsbaserad verksamhet, att sätta restriktioner på utbildning blir snabbt självskadebeteende då halveringstiden för medicinskt vetande är 18–24 månader!
Liksom för andra yrken där tanke och hand ska arbeta tillsammans är utbildningstiden för läkare lång, grundutbildning sex år, specialistutbildning fem år och fyra–fem år erfarenhet (motsvarande cirka 10.000 timmar arbete), totalt minst 15 år innan läkaren är självgående.
Det betyder att man inte ska försöka driva stor del av verksamheten baserad på personal under utbildning. Däremot behövs det kompetenta utbildare med tid för personliga frågor. Det man inte vet kan man inte fråga om, vilket försvårar telefon- eller nätkonsultationer.
Det nämns primärvård och specialister i artikeltexten, att observera är att primärvårdens läkare är specialister i allmänmedicin och därmed jämställda med andra specialister. Det är mycket varierande sjukdomsbilder de ska ta ställning till och att hålla bemanningen under rikets norm, vilket ÅHS gör, är inte en metod som leder till framgång. Inte heller är restriktioner beträffande deras verksamhet, vilket kan anas i åtgärdslistan, någon produktivitetsfrämjande åtgärd. Minns att 25 procent av 65-åringar har tre eller fler sjukdomar samtidigt. Dessa ska inte behöva göra rundor till tre eller fler läkare för att få vård.
Vikarier är ibland nödvändiga för vissa göromål, dock driver vikarier inte utvecklings- eller planeringsverksamhet för kliniken. De blir alltid dyrare än ordinarie personal. En stabil totalbemanning är eftersträvansvärd.
ÅHS styrelse är inte någon professionell sjukvårdssammanslutning. Kanske är det på grund av detta som ingenting framkommer om hur sjukvården ska fungera i verkligheten.
Sjukvården är en funktion av en sammanslutning av många yrkeskategorier där alla är jämlika i förhållande till ett gott resultat. För mig är det naturligast att ta exempel från läkarhåll, men teknisk personal, lokalvårdare, fysioterapeuter, sjukvårdare alla kategorier och administrativ/ekonomisk personal är absolut oundgängliga för att kolossen ska röra på sig.
Låt inte det teoretiska stålbadet bli en åtgärd som leder till självdestruktion genom att endast sikta på budget i stället för på goda patientresultat i första hand.
Dag Nyman
Professor, specialist i inremedicin
