Blev nästan sömnlös natten mot tisdagen den 3 december efter att jag läst ledaren i Ålandstidningen, skriven av Linda Blix. Hon skriver att abort handlar om liv. Ja minsann, abort handlar verkligen om liv då man tar bort ett liv som till alla delar vid befruktningen är färdigt att växa upp till en ny människa.
Jag och min hustru har fyra barn och åtta barnbarn av vilket ett föddes nio veckor i förtid. Hon var så liten att jag inte vågade titta på henne. Jag skojade att hon kanske går sönder då. I dag är hon 7 år, smart, flerspråkig och ett sprudlande energiknippe.
Då min hustru efter vår första son blev gravid på nytt sade sköterskan på hälsocentralen; ”Du tar väl bort det?”. Nu har det gått nära 40 år och blotta tanken på att vi aldrig skulle fått vår dotter känns ännu som en dolkstöt i hjärtat. Glömmer aldrig bestörtningen hos min hustru efter uppmaningen.
Denna vår enda dotter har i dag fyra barn men födde också ett femte, en fullgången flicka, som inte hade kraft nog att leva vidare. Glömmer inte deras sorg, särskilt mannens, då han satt med det döda, ännu varma barnet i sina armar. Ännu i dag besöker familjen hennes (Susannas) minnessten och saknaden är stor.
Abort får inte vara ett modernt preventivmedel!
I Sverige har man aborterat en miljon blivande barn sedan 70-talet, i Finland 600.000. I dag talar man om behovet av invandring på grund av brist på arbetskraft och pensionsinbetalare. Man kan också fråga hur många begåvade människor världen gått miste om därför att de aldrig fick födas.
Ja Linda, abort är en fråga om liv, men i första hand en fråga om det ofödda barnets rätt till liv. Här har vi alla och vårt samhälle ett stort ansvar att hjälpa och få unga att förstå att en graviditet inte behöver vara en katastrof utan något underbart, något mycket större än att skaffa hund.
Men en abort är också en samvetsfråga och när börjar samhället ge acceptans åt att ta bort gamla eller handikappade som blivit enbart till belastning?
Personligen skäms jag också över att vårt Åland procentuellt leder med mest aborter i Norden. Samtidigt är jag stolt över de 46 procent unga män som inte gillade abort. Det tyder på att de har ett samvete trots att ett oplanerat barn också för dem kommer att betyda en annorlunda framtid. Kanske förklaringen är att flera av dem har småsyskon som inte funnits om mamma och pappa valt att göra abort. Under åren har jag, full av beundran, i mitt arbete besökt många unga familjer som fått barn i tidig ålder och som på ett fantastiskt sätt vuxit in i föräldrarollen och blivit en familj.
Jag är också bedrövad över att ingen talar om hur vanligt det är att kvinnor som gjort abort, senare i livet, riskerar att få depression på grund av en abort man aldrig kan få ogjord. Här har också kyrkorna en viktig uppgift att förmedla förlåtelse och helande.
Tänker ytterligare på att det är ganska hemskt att man har mage att kräva att läkare och barnmorskor, som har ett kall att rädda liv, ska tvingas att mot sitt samvete utföra aborter.
Bernt Styrström
