Bakgrund

Töllingarna ligger mellan Signilskär och Eckerö Skeppsvik och består av två små bergiga öar åtskilda av ett smalt sund, där den västra är cirka 250 meter i diameter och har en högsta höjd på drygt 15 meter. Här fanns tidigare inte några militära anläggningar, men läget var nu en avgörande faktor. Betydelsen av Storbyredden och dess hamn betonades redan i början av 1800-talet i och med Eckerö post- och tullhus, och än mer vintern 1918 då såväl svenska som tyska enheter anlände hit och landsatte marktrupper. I nutiden har det därtill framkommit att i sovjetiska operationsplaner mot Åland år 1940 utgjorde Storby tillsammans med Mariehamn de två primära landstigningsmålen. Detsamma gällde i motsvarande tyska planer år 1944.

Uppbyggnad

Beslutet om Töllingarna tycks ha fattats i mitten av 1943, varpå byggnadsarbetena inleddes den 28 september. Första uppgiften blev att uppföra en enklare arbetarbarack, samt en bastu. Under vintern 1944 gjorde brigadens kommendör, överste Niilo Heiro, upprepade inspektionsresor till Töllingarna, men det framgår inte hur arbetet fortskred. Det finns heller inga uppgifter om arbetsstyrkan, men utöver specialarbetare (borrare, sprängare och gjutare) bör här även ha funnits ålänningar inkallade till arbetsplikt. Med tanke på det isolerade läget var förhållandena säkerligen rätt primitiva, detta trots att man i mitten av februari fått en större arbetarbarack som överflyttats från Enskär. En annan förbättring kom i början av maj då man fick en egen förbindelsebåt, AP 3, kanske som ett svar på att två arbetare några dagar tidigare i tysthet rymt över till Sverige.

I en skrivelse med tillhörande karta den 28 mars 1944 specificerar Heiro de planerade befästningarna. På den västra ön skulle byggas fyra enkla kanonställningar för 120-millimeterspjäser, en mätningsstation, samt en tunnel för 80 man. Här skulle även finnas följande permanenta eldnästen insprängda i berget: lätt luftvärn (3), pansarvärn (4), samt maskingevär (2), alla med tillhörande förbindelse- och skyttegravar. Tunneln skulle vara stor nog att rymma hela besättningen, men även innehålla utrymmen för ammunition, proviant och en sjukstuga.

På den östra ön planerades en strålkastarstation samt en enklare betongbunker för spaning och eldledning. Den sistnämnda skulle vid behov även kunna skydda besättningen. Närförsvaret skulle här utgöras av två nästen för maskingevär och ett för pansarvärn, med tillhörande gravar. Heiro räknade även med att den sammanlagda längden på förbindelse- och skyttegravar på Töllingarna skulle vara 340 löpmeter, vartill skulle byggas taggtrådshinder på ”spanska ryttare” om cirka 2.700 löpmeter. Av skrivelsen framgår att sprängningsarbetena redan var i gång med kanonställningarna, mätningsstationen och några skyttegravar.

De fortsatta arbetena, särskilt i tunneln, krävde dock elektrisk belysning. Inledningsvis hade man bara ackumulatorer att tillgå, som varje gång skulle laddas på Enskär. I början på april fick man därför en 6 volts vindmölla så att man kunde ladda på plats. I slutskedet installerades i stället en Bolinder dieselmotor (10 hkr) kopplad till en Strömberg likströmsgenerator – vilket gav tillräcklig arbetsbelysning.

Byggnadsbeståndet var litet. Utöver bastun och de två barackerna fanns bara en större byggnad, en kombination av kasern, underofficersrum, kök och matsal. Därtill tycks det ha funnits ett antal enkla förråd och skjul, men som inte redovisas i källorna.

Som framgick i föregående avsnitt fungerade Töllingarna tidvis även som hjälpmätpunkt för Signilskärs fort, som från mitten av april 1944 hade en liten styrka på plats utrustad med en kortvågsradio. Ordern var att apparaten skulle hållas öppen varje natt mellan kl. 21.00 och 07.00. Radion var dock inte helt pålitlig, och i augusti lade man därför ut en sjö- och landkabel mellan Töllingarna och eldledningstornet på Heligman. Den nya linjen provades den 7 maj: ”Telefonförbindelsen fungerade tillfredsställande”.

Avveckling

Dessvärre finns inga uppgifter från sensommaren och den tidiga hösten 1944, men även på Töllingarna torde arbetena ha stoppats i och med avtalet om vapenstillestånd den 19 september. Först den 2 november beskrivs läget i en sammanfattande rapport. Där framgår att de fyra kanonställningarna hade färdigställts fram till den 15 september, men att inga 120-millimeterskanoner anlänt. Däremot installerades två 75-millimeterspjäser, men dessa hade i november redan förts bort. Likaså hade all elteknisk utrustning avlägsnats.

Även fyra ställningar för 20 millimeters luftvärnsautomatkanoner hade per 12 september varit mer eller mindre klara, men tycks ha lämnats utan pjäser. Därtill fanns nio färdiga skyttevärn, plus en större och två mindre båtbryggor. Av halvfärdiga anläggningar noterades att sprängningsarbetena i tunnel var i slutskedet, men att arbetena avbrutits. Ifråga om mätningsstationen var endast gropen färdig. Strålkastarstationen och övriga anläggningar på den östra ön hade däremot inte ens påbörjats.

Byggnaderna hade likaså nedmonterats, och den kombinerade kasernen/matsalen förts till Korpo Lökholm. Kvar lämnades emellertid bastun och en liten brygga som skulle överlåtas åt lokala fiskare. Det senare med villkor att även Kontrollkommissionen skulle ge sitt tillstånd – vilket uppenbarligen skedde.

De sista uppgifterna om Töllingarna finns i några rapporter från april 1945 som behandlar demoleringen. Där konstateras att på ön fanns ett pionjärkommando om en officer (fänrik Iivonen), en underofficer och sju man, men att ytterligare fyra man behövdes. Till sin hjälp hade man två kompressorer med tryckluftsborrar och motorskötare. Pjäsställningarna var i detta skede redan förstörda, men kvar fanns ännu 220 löpmeter skytte- och förbindelsegravar vilka beräknades kräva tio arbetsdagar att spränga. Därtill skulle demoleringen av en vägbank ta ytterligare tre dagar. Svårast var dock den halvfärdiga tunneln – där enbart borrning av spränghålen beräknades kräva 30 arbetsdagar.

I mitten av maj 1945 rapporterades att själva demoleringen nu var slutförd, men att det ännu fanns en del material att transportera bort, förmodligen trävirke, ved och liknande. Den 1 juni var dock avvecklingen genomförd till ”100%”.

Töllingarna i dag är rätt svårtillgängliga och utsatta för väder och sjögång. Men väl iland på den bergiga och karga västra ön upptäcker besökaren omfattande sprängda lämningar på en relativt liten yta. Dessvärre är dessa lämningar i flertalet fall mycket svårtolkade, åtminstone utan detaljerat kartmaterial. Resterna av tunneln är däremot mycket tydliga och lätta att känna igen, och bergssidan med sin stora mängd sprängstensblock syns till och med från Eckeröfärjan när denna passerar norr om ön.

Text: Kenneth Gustavsson