Jag vill börja med att tacka kvartetten Annette Holmberg-Jansson (M), Sandra Listherby (L), Liz Mattsson (C) och Nina Fellman (S) för repliken på min insändare om självstyrelseutvecklingen förra tisdagen. Det är glädjande att någon i lagtinget vill debattera detta viktiga ämne. I repliken var det intressant att läsa att självstyrelsen ständigt utvecklas. Jag vill gärna få konkreta exempel på hur ni anser att Ålands självstyrelse har utvecklats. Tyvärr visar problemen under pandemin, den ödesdigra revisionen av välfärdsområdena i Finland och arbetet med Finlands nya beredskapslag på motsatsen. Ålands Framtid och den internationellt erkända experten på territoriella autonomier, professor Maria Ackrén vid Grönlands universitet, anser att Ålands självstyrelse har stagnerat.
Kvartetten framhåller att man når det bästa möjliga resultatet genom att jobba med den finländska delegationen snarare än emot den. Det är tråkigt att man inte inser att det bästa möjliga resultatet nås genom att vara en självständig medlem av Nordiska rådet. Då är vi inte beroende av någons godtycke och välvilja, utan vi kan samarbeta konstruktivt med alla delegationer utan begränsningar.
Ett exempel på våra begränsade möjligheter i detta beroendeförhållande är kampen för en egen åländsk EU-parlamentsplats. Finland har erkänt våra berättigade krav, men stödet saknas när frågan behandlas i riksdagen. Då behöver vi en reservplan för hur vi kan nå ut internationellt. För Ålands framtid är den naturliga vägen framåt att börja arbeta för ett fullvärdigt medlemskap i Nordiska rådet. Här behöver vi inte agera murbräckor, utan vi kan följa Färöarna och Grönland, som visar vägen.
Kvartetten skriver även att de, som ett resultat av de jobbiga diskussionerna kring Helsingforsavtalet, är övertygade om att det kommer förändringar som bättre möter självstyrelsens krav på delaktighet. Men nog vore det mer naturligt, med tanke på Ålands status och det löfte Åland fick av Finland angående självstyrelsen, att ha ett fullvärdigt medlemskap. Då behöver vi inte längre vara beroende av andra för att få inbjudningar till Nordefco eller andra möten, och vi behöver inte längre argumentera sakligt för att få förståelse för våra synpunkter i Finland – vi kan i stället lyfta dem själva. Det blir intressant att höra resonemangen på Nordens dag, då en paneldiskussion kommer att belysa Ålands roll i det nordiska samarbetet.
Vi måste våga lyfta blicken och se det stora perspektivet. Vart är Åland på väg? Hur kan vi stärka vår internationella position? Dessa frågor är avgörande för vår framtid.
Peggy Eriksson (ÅF)
