För en tid sedan skrev jag en fråga till stadens ledning, varför vi närståendevårdare är diskriminerade och inte har samma förmåner som övriga anställda, såsom julfest, friskvårdssedlar och annat. Naiv som jag var förväntade jag mig att, som jag är van vid från andra jobb, arbetsgivaren svarar på anställdas frågor, men det är tydligen inte stadens policy.
Vi är tydligen en för betydelselös och marginell grupp för att bry sig om. Dessutom vet de att vi aldrig kommer att strejka, och vi kommer att jobba så länge vi orkar, trots vår minimala lön (280 euro i månaden netto), för att vi vill att våra nära och kära ska kunna bo hemma så länge som möjligt.
Vi har även ett äldreråd i staden, som man tycker skulle bevaka våra rättigheter för det är mest äldre som är närståendevårdare, men de gör inte mycket väsen av sig.
Jag får önska kanslichefen och stadsdirektören med medarbetare en trevlig julfest, och kanhända att de kan ta en konjak till kaffet när de slipper kostnaden för vår medverkan.
Man måste också hysa en viss beundran för våra lagtingsledamöter, som för en mandatperiod sedan lyckades med konststycket att genom ombud ge sig själva en löneförhöjning om 30 procent utan att någon debatt förekom.
Bara löneförhöjningen har hittills kostat oss nära fyra miljoner som kunde ha använts till nyttigare saker. Nu ska den kostnaden till viss del betalas av de sjuka tack vare att sjukkostnadsavdraget försvinner, vilket drabbar våra klienter hårt.
Vi skulle få kompetentare lagtingsledamöter tack vare löneförhöjningen var ett av argumenten, men man kan fråga sig hur kompetent det är att rösta bort avdraget utan att veta vad som kommer i stället, och om det kommer något över huvud taget!
Ord som empati, rättvisa, medmänsklighet är ord som inte finns i våra styrandes vokabulär tyvärr!
Närståendevårdare
