Undertecknad tillhör generationen som föddes i Gamlakarleby i Finland, in i freden, i september Nådens År 1945. Vi fick måhända en knaper start i ett av kriget förött land där det saknades precis allt förutom då just fred.
Efterkrigsgenerationen kom småningom att bli den mest gynnade i ett Finland som likt fågel Fenix ur askan fick se välstånd och utveckling nå hisnande höjder fram till i dag.
Annat var det för de finska män som kallades in under fanorna för att försvara fosterlandet och för vissa innebar detta ett mångårigt helvete av strapatser, fruktan och umbäranden som vi i dag knappt kan föreställa oss vidden av. Nästan alla som kallades inställde sig – att vägra var otänkbart, straffbart och förenat med skam inför hela folket. En vapenvägrare var en landsförrädare och inget annat.
Efter fredsslutet 1945 kom så en euforisk lycka snabbt att ersättas av verklighetens obarmhärtiga ansikte. Från livet i krigsmakten, vid fronten, under de vidrigaste förhållanden skulle nu överlevarna som ju alla var hjältar plötsligt åter bli jordbrukare, snickare, målare med mera och framför allt vanliga familjefäder, pappor.
Många var naturligtvis krigsinvalider med blessyrer och kroppsliga skador av olika slag, märkta på ytan för resten av deras liv. Men många var ärrade på insidan, inget man såg utanpå.
Begreppet PTS, posttraumatisk stress, existerade måhända men någon hjälp med att bearbeta sina traumatiska upplevelser fick ingen jag har hört talas om.
Efterkrigsåren blev extra tuffa för många familjeförsörjare när ekonomin i samhället gick på halvfart och man redan hade bränt sina bästa krafter i kriget.
Krigsveteranerna var nästan alltid tysta män som vände sig inåt, bet ihop och gick vidare bärande på den börda som krigets fasor sår i dem som överlever. Det går att leva så en tid men sällan särskilt länge.
Olika fysiska problem dök ofta upp hos veteranerna, inte bara psykiska stressmoment som mardrömmar utan verklig hjärt-kärlsjukdom, reumatiska åkommor och problem med mage och nerver i största allmänhet.
Ingen hjältestatus alltså, ingen hjälp till att kunna bearbeta och glömma, bara gå på i trampkvarnen så länge som möjligt.
Min far Lars Mikael Djupsund var frontsoldat ända till 1945 och gick 1975 bort endast 57 år gammal, märkt av kriget och med mannakraften bruten, han var en av de tysta krigshjältarna och en bra pappa.
Om dessa tysta män som överlevde kriget och gav oss fred och frihet skrivs det nästan aldrig någonting, de gjorde ju bara det enda rätta.
Det närmaste en hyllning av dessa krigets offer som finns är den dag till minne av de stupade som marskalk Gustaf Mannerheim instiftade och som infaller den tredje söndagen i maj varje år.
Bertil Djupsund
