Under presidentvalskampanjen tog Alexander Stubb inte tydligt ställning i fråga om Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Under sitt första besök på Åland som president har han däremot varit helt entydig och klar. Han deklarerade som president och överbefälhavare att Ålands särskilda status inte är något problem. Det är inte ett problem för Finland eller för Nato. Dessutom klargjorde han att det inte kommer att finnas Natosoldater på Åland och att behöriga myndigheter i landet har full kontroll över Ålands försvar vid ett eventuellt skärpt läge.
Allt detta står i samklang med den utmärkta utredning om Ålands demilitarisering och neutralisering som gjordes under Sauli Niinistös tid som president.
I och med detta skulle det vara önskvärt att landskapsregeringen utvecklade sin policy gällande Ålands demilitarisering och neutralisering. Den 1 oktober 2015 publicerade den dåvarande regeringen en policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Ett gediget dokument som kan ligga till grund för en vidareutveckling av Ålands egna strävanden i denna viktiga konstitutionella fråga för Åland.
På vilket sätt har Åland under årens lopp bidragit till avspänning och stabilitet i Östersjöområdet? Hur kan Åland bidra till en fredlig utveckling i Östersjön? På vilket sätt har ålänningarna påverkats av demilitariseringen och neutraliseringen i fråga om världsbild, tankesätt och vikten av icke-militärt umgänge med grannar och andra aktörer.
Förutom landskapsregeringen borde Ålands fredsinstitut aktivera sig och visa ett större intresse för Ålands särskilda status och det politiska dagsläget i fråga om fred och säkerhet.
De åländska medierna borde likaså fokusera på Ålands faktiska verklighet i stället för att ständigt och jämt ge utrymme för avdankade militärer och andra militära hetsare som ständigt och uteslutande ser på vår omvärld som hotfull och aggressiv. Med det menar jag inte att förringa Putins aggressivitet och ondska. Däremot visar historien om och om igen att Rysslands militära förmåga är överskattad. Det ryska samhället är ineffektivt och korrumperat. Det märks också inom det militära. Rekryteringen av unga pojkar till kriget är att närmast föra sina egna till slakt och död. Ryssland förmådde inte föra ett tvåfrontskrig 1854 under Krimkriget och klara det inte heller i dag. Frågan är inte om Putin förlorar Ukrainakriget. Frågan är när och hur.
Det skulle vara viktigt för världen och Åland att vi försökte tänka själva i syfte att förstärka demilitariseringen och neutraliseringen. Krig i vår tid är inte lösningen på politiska konflikter. De krigsmakter som bombar sjukhus, dagis, skolor och nödvändig infrastruktur har varken hjärna eller hjärta.
Framtiden kräver klimatåtgärder, rättvis fördelning av världens resurser och säkra demokratier som tjänar sin väljare. Något som kräver mera demilitarisering och mindre militarisering. De politiskt ansvariga måste visa vägen. Det finns ingen framtid utan fred och frihet för alla.
Barbro Sundback (S)
