Minister Arsim Zekaj står på torget den 25 november och pratar om hur jämställdhet pressas tillbaka och våld normaliseras av rörelser som inte ser våld i nära relationer främst som ett jämställdhetsproblem. Låt oss därför förtydliga.
Problemet med att etikettera våld i nära relationer som ett jämställdhetsproblem är att det är meningslöst. Området har legat på feministernas bord i ett par årtionden nu med resultatet att siffrorna inte förbättras, våldet ser inte ut att minska. Orsaken till detta är givetvis att feministisk analys gällande orsaker till våldet (könsmaktsordningen) är felaktig, och följaktligen blir åtgärderna (normkritik, genusteorier samt att problematisera maskulinitet) helt verkningslösa.
Teorin om att våld mot kvinnor grundar sig i en könsmaktsordning ses som det yttersta beviset på ett patriarkat och de patriarkala strukturer som befäster mäns överordning och makt över kvinnor. Därför är frågan så känslig. Börjar vi prata om kvinnors våld mot män eller våld i samkönade relationer så kollapsar detta korthus eftersom det motbevisar teorin. Men faktum kvarstår. Många undersökningar visar en jämn könsfördelning av våldet och att samkönade relationer uppvisar en högre grad av våld.
Forskning visar en rad riskfaktorer som i hög grad är kopplade till våld mot kvinnor. Tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) har 2024 gjort en gedigen sammanställning av 31.731 manliga förövare och 25.835 kvinnliga våldsoffer som identifierats under åren 1998-2021 och den visar följande: Förövare av våld i nära relationer har i genomsnitt lägre utbildningsnivå och lägre förvärvsinkomst än jämförelsegruppen. Över hälften (57-60 procent) saknade förvärvsinkomst helt, nästan lika många hade mottagit ekonomiskt bistånd och haft kontakt med socialtjänsten. En större andel var födda utomlands och en betydligt större andel hade varit misstänkta för andra våldsbrott, sexualbrott och narkotikabrott. Man kunde se en större ohälsa både fysiskt och psykiskt samt en större andel med missbruksproblem. Det fanns likaså en stor socioekonomisk utsatthet. Bland gruppen våldsutsatta kvinnor såg mönstret likadant ut, med en stor överrepresentation i samma faktorer.
Vi ser arbetet mot våld i nära relationer som en bred fråga för sjukvården, psykiatrin, missbrukarvården, socialtjänsten, polis och rättsväsende. Det är här man gör de viktigaste insatserna för att identifiera våldsutsatta hushåll och det är genom att rikta insatser mot dessa man kan göra en verklig skillnad. Klassisk vänsterpolitik som fokuserar mera på klassklyftor än på könsklyftor är också att föredra. Jämställdhetsarbete är däremot en genomgående ihålig insats och syftar mer till en ideologisk positionering från politiker än något annat. Det är ingen som vill förminska våldet mot kvinnor. Däremot tror vi att det vore en god gärning för de våldsutsatta av bägge könen om detta fält kunde befrias från genusideologi.
Anette Lehtinen
Sonja Widelius
Katja Janetzko
Rene Janetzko
Ålands Konservativa Förening Urd r.f
