Den 29.1.24 i Gaza City lastade Bashar Hamada in sin fru och tre barn, plus två kusiner, Layan Hamada och Hind Rejab, i sin Kia Picanto-bil och gav sig ut för att köra söderut – till säkerhet antog han. Omkring klockan 13.30 när bilen körde in i en rondell i förorten Tel al-Hawa blev den beskjuten av stridsvagnar som var placerade där. Bashar, hans fru och deras tre barn dödades direkt; i baksätet låg Layan och Hind, båda sårade i benen.
15-åriga Layan använde Bashars mobil för att ringa en annan farbror i Gaza och berätta om det som skedde. Eftersom kvaliteten på förbindelsen var för dålig ringde farbrorn Mohammed Salem Hamada (bosatt i Tyskland) – som i sin tur meddelade Palestinian Red Crescent Society (PCRS) i Gaza om incidenten – innan han själv tog kontakt med Layan. Layan berättade för honom att IDF-soldaterna sköt mot dem och att stridsvagnarna närmade sig. Layan överlämnade sedan mobilen till Hind, som sade: ”Snälla hjälp mig. Snälla kom och rädda oss. Rädda mig”.
Mohammeds fru tog telefonen. ”Älskling”, sade hon, ”var inte rädd, Gud älskar dig och han kommer att ta hand om dig”.
”OK”, svarade Hind tyst.
Runt klockan 14.40 ringde en operatör vid PRCS. Följande dialog ägde rum:
Layan: ”De skjuter på oss. Tanken är bredvid mig”.
Operatör: ”Gömmer du dig?”
Layan: ”Ja, i bilen. Vi är bredvid tanken”.
Samtalet avbröts av ljudet av skottlossning och skriken från Layan när hon sköts ihjäl. Några minuter senare ringde PCRS-operatören igen.
Hind: ”Jag är så rädd. Snälla kom. Ring någon att komma och hämta mig, snälla... Vänligen få mig härifrån”.
(PCRS hade frenetiskt försökt samordna med IDF för tillstånd att skicka en ambulans till platsen. Runt klockan 16.30 erhölls äntligen tillstånd. Obs: IDF försåg PCRS med en karta som visade den av IDF godkänt rutten till Tel al-Hawa rondellen).
För att hjälpa Hind att lugna sig kopplade PCRS-operatören den skräckslagna unga flickan till sin mamma: ”Jag saknar dig mamma”, sade Hind. Hennes sista ord till sin mamma var: ”Lämna mig inte. Jag är hungrig. Jag är sårad”.
Omkring klockan 18.00 kom ambulansen till platsen.
Hind sade: ”Tanken är bredvid mig. Den kommer mot mig... Kom och ta mig”. I det ögonblicket bröts linjen.
Hind Rejab dödades av ett sista utbrott av maskingevärseld. Ambulanspersonal Yusuf Zeino och Ahmed al-Madhoun dödades av en stridsvagnsrunda som sprängde ambulansen.
På en nivå är mördandet av Hind och Layan, kusinerna och dess föräldrar, samt den modiga ambulanspersonalen, i och för sig varken mer eller mindre anmärkningsvärt än det av alla andra oskyldiga offer för Israels pågående folkmord. Inte heller var dess utförande mindre avsiktligt och planerat än det vid vilket nazisterna utförde sitt folkmord mot europeiska judendom.
Däremot är det vi nu bevittnar vid starkaste möjliga klarhet det nästan från början avsedda ultimata steget, medvetet och fräckt i sin grymhet, mot förverkligandet av sionismens mål, som krävde utplåning av de inhemska palestinierna på alla möjliga sätt, oavsett hur motbjudande det än är.
Robert Horwood
