Under månaderna och åren efter andra världskriget fanns en grupp människor kända som displaced persons, eller DPs, som ofrivilligt och utan egen förskyllan, blivit offer för krigets framfart. Vissa hade av tyskarna förts bort för att arbeta i krigsindustrin, medan andra hade överlevt koncentrationsläger. I den amerikanska och engelska ockupationszonen hade de anspråkslösa privilegier på grund av ett existerande FN-system för att hjälpa dem. I den sovjetiska zonen erkändes de inte som en särskild grupp, och i den franska zonen fick de inga förmåner.
Det handlade alltså om miljoner människor och en stor del kunde repatrieras, men om det var lyckat är en mera problemfylld fråga. Engelsmännen och amerikanerna tog sina skyldigheter som ockupationsmakt ganska allvarligt – trots bristande resurser.
Situationen blev särskilt problematisk för de som släpats bort från Östeuropa, framför allt polackerna, vars land hade flyttats västerut för att anpassa sig till Sovjetunionens krav på korrigering av den polsk-sovjetiska gränsen.
Redan i februari 1945 – medan kriget ännu pågick – hade Förenta staterna och Sovjetunionen kommit överens om tvångsrepatriering av Sovjetmedborgare. Den brutaliteten upphörde efter ett FN-beslut om att återvändande måste vara frivilligt.
Den judiska befolkningen utgjorde ett alldeles speciellt moraliskt problem. Ännu 1948 fanns det över 100.000 judiska flyktingar i amerikanska och brittiska uppsamlingsläger och situationen blev inte bättre av att de brittiska myndigheterna inte erkände dem som en nationell grupp. Också inkvarteringen var – minst sagt – problematisk, då det största lägret var i det tidigare koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Den första flyktingkonventionen försökte hitta en lösning på de här utmaningarna. Därför var den tidsbegränsad och fokuserade på ”händelser som utspelats före den 1 januari 1951”. Begreppet händelser var tolkat som händelser i Europa. Först med ett protokoll så sent som 1967 togs de tidsmässiga och geografiska begränsningarna bort.
Det är med det här regelverket plus en hel del lagstiftning om mänskliga rättigheter som vi försöker handskas med det som vårt östra grannland och Belarus nu försöker genomföra. Det är riktigt att det nu är oskyldiga människor som hamnar i kläm, men det finns en allmän rättsprincip som också gäller dem – okunskap om lagen är ingen ursäkt. Om du reser till Ryssland eller Belarus på ett turistvisum för att sedan användas i ett vidrigt syfte har du också en skyldighet att förstå i vilket spel du deltar.
Krönika_Namn:Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet
