De senaste dagarna har jag tillbringat i Mariehamn. De solvarma sommarbesökens uteserveringar ligger under mjuka lager av snö och på gatorna halkar människorna fram till sina dagliga bestyr. Inne i lagtingsborgen sitter förhandlarna och skriver de sista raderna på den nya landskapsregeringens program.
De ansvariga (och ansvarsfulla) politikerna förefaller åtminstone på ytan ganska avstressade. Landskapet får en ny och stabil regering och framtidsutsikterna ser inte särskilt puckelryggiga ut. Kvar på bordet finns den nästan olösbara frågan kring tullgränsen. (För icke-ålänningar är det en obegriplighet, men för öriket mitt i Östersjön gäller det att avväga vad sjöfarten och skattefriheten på båtarna betyder för helheten och hur den åländska ”hemmaindustrin” ser sin framtid.)
Det överlägset mest intressanta handlar i dag om Åland och vindkraften. Det handlar om stora pengar, om framtida investeringar, om den gröna givens verklighet – men det handlar också om att en del åländska kommuner kan se framför sig en massa inkomster från fastighetsskatten. Där finns naturligtvis en tidsinställd politisk bomb, som i något skede måste desarmeras. Vi har sett samma konflikt växa fram också på fastlandet. Västkustens österbottniska kommuner får rejäla inkomster just genom vindkraftverkens fastighetsskatt, men vid östgränsen, som redan har drabbats av den ryska aggressionens följder, kräver landets säkerhet att ett gammalt radarsystem inte störs av vindkraftverkens jättelika vingar. Det här upplever medborgarna som orättvisor och upplevda orättvisor växer lätt vidare till politiska utmaningar.
Men det finns andra utmaningar, som blir större måsten.
Vindkraftens dilemma just nu ser ut så här: när det blåser (och Olkiluoto 3 inte har något litet lagerfel) sjunker elpriset på marknaden till noll. Det ger alltså inte ränta på investeringarna i vinddrivna turbiner. Men när det inte blåser blir det inte heller ränta. Den här industrin väntar alltså på följande steg. Alla vet att det steget måste tas och att det måste tas snabbt.
Det naturliga första steget vore att satsa på ammoniak – en del väte och tre delar kväve om vi uttrycker det som goda amatörer. Det kunde i sin tur förvandlas till konstgödsel som ammoniumnitrat med lite mera väte, lite mera kväve och lite mera syre.
Det är lätt att skriva ut beståndsdelarna för kemiska föreningar, men vem ska tillverka ämnet? I tiderna fanns det. 1920 grundades företaget Finlands svavelsyra och superfosfatfabrik (enkelt och klart namn för marknadsföringen). Småningom blev det förenklat till Oy Rikkihappo Ab och sedan till Kemira, men statens andel av den här kronjuvelen såldes till norska Yara och blev där ett dotterbolag, som nu använder norsk naturgas i stället för våra vindkraftverk för gödselproduktionen.
Staten såg inte vad som var på väg 2006. Den naturliga följdfrågan blir därför vad staten ser nu för att få i gång den nödvändiga fortsättningen?
Nils Torvalds
