Än en gång krockar en dom för djurskyddsbrott med det allmänna rättsmedvetandet. Tingsrätten har nyligen dömt en djurägare för djurskyddsbrott efter att åtminstone flera hönor, en tupp och åtta kalkoner hittats döda på gården. De har dött av svält, flera var så magra att bröstbenen syntes genom fjäderdräkten.
Straffet för djurskyddsbrottet blev i detta fall villkorligt fängelse i sex månader och djurhållningsförbud i två år, fram till och med maj 2026.
Efter det är det uppenbarligen fritt fram att ta nya djur och, om inte orken räcker, låta också de dö svältdöden.
Många minns säkert andra upprörande fall av djurskyddsbrott. I vintras dömdes en person för grovt djurskyddsbrott. 15 hundar hade hållits i stank, smuts och sin egen avföring. Åren 2017–2019 dog 75 procent av besättningen på en åländsk fårgård. 83 får fick sätta livet till på grund av för lite mat och vatten, hälften av lammen dog. Mycket bristfällig hygien var en bidragande orsak till den höga dödligheten.
Vintern 2018–2019 dog tre hästar av svält på en åländsk gård, ytterligare två hästar hade grävts ner på gården, också de dog sannolikt av svält.
Straffen för dessa brott blev också villkorligt fängelse och djurhållningsförbud i fem respektive fyra år. Ett villkorligt fängelsestraff innebär visserligen en plump i straffregistret men den dömda kan fortsätta leva sitt liv som vanligt. Min åsikt är att den som döms för djurskyddsbrott, som alltså utsatt levande varelser för lidande och plåga, inte ska ha rätt att någonsin mer ha djur i sin ägo! Och det måste följas upp! Om och när djurskyddslagen skrivs om bör en sådan bestämmelse absolut införas.
Den djurägare som dömdes nu senast har uppgett att han inte mått bra. Enligt tingsrätten är det möjligen en förklaring, men inte en ursäkt, till varför djuren inte blivit omhändertagna. Så är det, den som inte kan eller orkar sköta om sina djur måste be om hjälp eller låta avliva djuren. Det är betydligt mer humant än att låta dem dö av svält.
Kerstin Österman
