Vi har befunnit oss mitt i kärnan av den kristna tron: Påsken. Jesu korsfästelse, död och uppståndelse. Jag skrev den här texten på långfredagens kväll, dagen då Jesus tog alla våra synder på sina axlar och klev in i döden.
Det lär ha tagit mellan sex timmar och flera dygn att dö på korset.
Det kan ta en månad att dö av svält om man får i sig vätska.
När man förde Jesus till Pilatus, var det för den senare oklart vilka brott den förre hade begått och varför han skulle straffas. Utanför skanderade folkmassan ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!”. Pilatus följde folkets vilja och lät det ske.
Gaza är fyrtio kilometer långt från norr till söder – en landyta som är mindre än fasta Åland. Tio minuter från den plats där människor dör av svält står hjälpen i konvojer och väntar förgäves på att få komma in. Israel har förbjudit hjälpen från att komma in, resten av världen gör som Pilatus och låter det ske.
Tänk att dö, dödas, i trettio dagar och samtidigt veta att din räddning finns tio minuter och en oändlighet bort – eftersom du är inte fri att gå dit. Din egen död står mellan dig och din räddning. Den som försöker skaffa mat riskerar att bli dödad.
Jag läser att man i kristendomen förstår Jesu korsfästelse, död och uppståndelse som världens frälsning, där relationen mellan Gud och människorna återupprättas efter en tid då människorna vänt sig bort från Gud.
I mitt liv har jag varken varit särskilt troende eller gudfruktig, men jag har ändå svårt att formulera mänsklighetens nuvarande tillstånd som något annat än gudlöst.
Pengarna skövlar och förintar allt sådant som gör världen vacker: skogarna, haven, markerna, himlarna och djuren. Själen. Allt är giftigt. ”Låt inte barnen äta snö”, ”Ät inte fisk om du vill få friska barn”. Och människorna. Människorna vi offrar för våra elbilar och mobiler. Bokstavligen offrar.
Jag är inte oskyldig, ingen är det. Utom barnen, de som bryter kobolt och de som dör eller blir föräldralösa i Gaza. Jag har svårt att inte tänka att det är Gazas martyrer som den här gången bär världens synder på sina axlar när de tvingas in i en plågsam och för tidig död.
Det är inte oviktigt att det pågående folkmordet livesänds i våra telefoner och datorer. Det finns en ockupationsmakt och dess offer, och så finns omvärlden – vi. Vi kan alla se på. Vi låter det ske. Liksom vår Pontius är vi inte oskyldiga. Och de som svälter är övergivna.
Så vad ska vi göra? Som en vän i Sisimiut sa en sen kväll eller en tidig morgon vid åsynen av gryningens rosa moln på himlen ”The clouds are pink to remind us that there is still love in this world. Our job is to spread it” (”Molnen är rosa för att påminna oss om att det ännu finns kärlek i den här världen. Vårt jobb är att sprida den”, reds anm.). Vi ska sprida kärlek, älska våra nästa och krossa rasismen. Utbilda oss. Påverka våra folkvalda att vidta åtgärder mot Israel. Protestera, samtala och fira livet. Gå ut i naturen. Vi ska kämpa för Gazas barn och för Palestinas frihet. Ingen kan göra allt, men vi behöver alla göra något. Vi bär själva makten att frälsa – rädda – oss själva och världen. Låt oss göra det.
Jag inledde min långfredag med att spela till psalmerna på gudstjänsten i Geta kyrka och avrundade dagen i S:t Görans kyrka med Stabat Mater – den sörjande modern vid korset. Katarina Gäddnäs läste ”En dag ska sanningen och rätten segra, en dag ska våra kroppar vara starka och fria”.
I morgon, lördagen den 6 april, klockan 13.00 samlas vi i en manifestation för Gaza utanför lagtinget. Välkommen!
Cecilia Wickström
Kulturarbetare och -pedagog
