Vi har nog alla hört det någon gång, att jämställdhet skulle vara en privat fråga. Att det är upp till var och en att lösa för sig själv, utan inblandning från samhället eller politiken. Men hur realistiskt är det egentligen? Hur ska vi kunna förändra något så stort och djupt rotat när vi alla är en del av strukturer och normer som funnits länge?
Ingen av oss har på egen hand skapat de förväntningar och begränsningar som finns omkring oss. Ändå påverkar de oss varje dag, hemma, på jobbet och i våra relationer. Strukturerna gör att kvinnor har svårare att nå toppositioner och ofta tjänar mindre än män, samtidigt som män förväntas prioritera karriären och sällan får visa sårbarhet. Gamla mönster begränsar oss alla, oavsett kön.
Jämställdhet handlar inte om att förstöra valfriheten eller att riva upp traditioner bara för sakens skull. Tvärtom handlar det om att ge alla samma chans att forma sitt eget liv, utan att hållas tillbaka av vad som ”förväntas” av oss. För vad är egentligen frihet om vi ändå sitter fast i roller och förväntningar från förr? Alla ska ha möjlighet att göra sina egna val, och då behövs ett samhälle som stöttar.
När vi säger att jämställdhet är allas ansvar menar vi att ingen ensam ska behöva stå upp mot en hel kultur av osynliga regler och förväntningar. Att tro att individen ensam ska kunna förändra det här är att blunda för verkligheten. Samhället måste ta sin del av ansvaret. Det handlar om lika lön för lika arbete, om föräldraförsäkring som låter både män och kvinnor vara hemma med sina barn, och om arbetsmiljöer där alla har samma chans att nå framgång.
Att se jämställdhet som en privat sak är att lägga hela ansvaret på individen, när det egentligen kräver ett samhälleligt engagemang. Först när vi alla har samma förutsättningar kan vi tala om verkliga val. Jämställdhet handlar om att ge alla möjligheten att leva det liv de själva vill, på egna villkor, utan att hållas tillbaka av gamla idéer och roller.
Arsim Zekaj (S)
Jämställdhetsminister
