Jag är väl medveten om att jag rör mig på minerad mark när jag skriver ett debattinlägg som tar upp frågan om Ålands demilitarisering och det är fatalt att det förhåller sig så. De extrema politiska opinionerna på Åland anser lite karikerat att ingen annan än ålänningarna ska diskutera demilitariseringen. Diskussionen blir lätt emotionell vilket leder till överdrifter. Man ser det ofta som ett totalangrepp – diplomati är inte precis honnörsordet och det kan gälla båda parter ibland.
Jag är väl bevandrad i den politiska debatten på Åland eftersom jag varit bosatt i den nordöstra skärgården en stor del av min levnad. Jag utgår också ifrån att det påverkat min uppfattning beträffande demilitariseringen eftersom positionen är invid fastlandet. Förr i tiden rörde jag mig i dessa farvatten och såg emellanåt militära fartyg.
Jag förstår att det uppfattades som radikalt när kaptenlöjtnant Daniel Forsell från Försvarshögskolan i Hbl sade att han forskar i hur man bäst kan slopa demilitariseringen. Jag är övertygad om att det låter drastiskt för många ålänningar både bland beslutsfattare och allmänheten. Det är ett faktum att vi befinner oss i en mer utsatt situation än vi kanske riktigt kan förstå genom Rysslands obarmhärtiga krigföring och brist på respekt för internationella avtal.
Är det så att många på Åland har invaggat sig i tron att demilitariseringen skyddar mot angrepp vid en konflikt är det i så fall synnerligen naivt. Propagandan har varit vittomfattande, demilitariseringen har kommit att bli helig och man har dessutom kommit att blanda ihop den med självstyrelsen och identiteten.
Enligt internationella avtal har statsmakten skyldighet att försvara Åland, det är man beredd på från militärens sida men effektiviteten reduceras starkt av att man inte kan göra det vapenmässigt eller med militär på förhand eftersom det strider mot gällande avtal – det kan också en icke militär förstå. Det är kanske svårt att få till stånd en förändring. Men finns den viljan över huvud taget hos beslutsfattare? Det är också en fråga om ansvar. Man bör komma ihåg att alla vill försvara den rådande demokratin.
Trots att det är Finlands militär som ska försvara Åland har inställningen från Ålands sida under lång tid varit negativ och till och med negligerande. Detta kan inte anses som särskilt pragmatiskt.
Har situationen förändrats nu när vi till all lycka är medlemmar i Nato och berörs av paragraf fem? Förhoppningsvis är det så men det är inte alls säkert.
Olof Öström
Brändö-Tavastehus
