Tack lantrådet Sjögren för svaret. Jag ställde en enkel men viktig fråga: har finansministern fullmakt att på enskild föredragning besluta om en donation på tre miljoner euro från Paf-medlen?

Ur lantrådets svar kan man plocka följande påståenden:

• Lagstiftningen kring fördelningen av Paf-medlen är i stort behov av modernisering.
• Genom åren har landskapsregeringen tagit sig friheten att ge humanitärt bistånd av olika slag.
• Det var och är medel som aldrig varit en del av landskapets budget och kassa utan en del av Pafs egna medel, därav ett regelrätt ägardirektiv.
Eftersom Pafs vinstmedel betraktas som offentliga medel och fördelningen styrs av styrdokument (lag och förordning) för allmännyttiga ändamål, godkända av lagtinget, hade jag förväntat mig en tydligare förklaring av regelverket.
Hänvisningen till tidigare donationer från Paf som argument är inte relevant för kärnfrågan. Frågan gällde vem som har mandat att fatta ett sådant beslut – en enskild minister, hela regeringen, eller lagtinget?
Att landskapsregeringen på detta sätt skyller på att man ”tagit sig friheten” för att lagstiftningen är föråldrad är en blandning av subjektiva åsikter och inte ett seriöst svar på huvudfrågan: Hade finansministern fullmakt?

Även om en minister har stora befogenheter inom sitt ansvarsområde, bör det vara självklart att större och känsliga beslut kräver en giltig fullmakt från lagtinget.

Vid behandlingen i lagtinget fick landskapsregeringen och finansministern skarp kritik. Lagtinget riktade en åtgärdsuppmaning till regeringen om att:

1. Inleda ett parlamentariskt revideringsarbete för att modernisera lagstiftningen om Paf.
2. Tills vidare förankra större donationer och överföringar i lagtinget.
Landskapsregeringen har tolkat landskapsförordningen (1993:56) som att donationer som görs direkt från Paf, med regeringens godkännande, inte omfattas av de fördelningsprinciper som kräver lagtingets godkännande. Men innebar det att sådana donationer inte påverkar det beloppet som annars skulle kunna överföras till landskapets budget för allmännyttiga ändamål?
Tolkning baserades på att de aktuella medlen aldrig har varit en del av landskapets budget och därmed inte omfattas av de regler som styr fördelningen av Pafs avkastning. Men detta är landskapsregeringens egen tolkning av förordningen och lotterilagen.
För att få en oberoende bedömning om landskapsregeringen handlat korrekt skulle det även i detta ärende krävas en prövning av behörig juridisk instans.
Lagtingets behandling visar att är det angeläget att klargöra dessa gränser för att säkerställa en lagbunden och demokratisk legitimitet i hanteringen av offentliga medel.

Rolf Granlund (ÅF)