Det finns två typer av ledare. Den ena typen är en ledare som har tillräckligt självförtroende för att kunna hjälpa och uppmuntra sina medarbetare att växa och utvecklas. Och inte bara verka för, utan till och med glädjas över, att ens medarbetare växer en över huvudet och småningom vanligen går sina egna vägar. I det ledaruppdraget finns en viktig ingrediens: att hitta de begåvningar man speciellt bör satsa på. Min erfarenhet från den akademiska världen är att de ofta finns bland dem som är öppet kritiska.
Den andra typen, är en ledare som ser till att ens medarbetare inte utvecklas så att de kan hota ens ställning som ledare. I stället uppmuntras de mindre begåvade medarbetarna, de som man vet att inte kan vara något hot. Dem utser man ofta till någon form av viceledare, som i sin roll kommer att vara ett skydd mot att ledaren (och de själva) blir utbytta. Den typen av ledare är destruktiva och kommer så småningom att förstöra organisationen om de inte avlägsnas. Den ledaren söker också efter de begåvade medarbetarna, men när de är funna då hålls de oftast sysselsatta med sådana arbetsuppgifter som inte kan leda till något hot mot ledaren.
Det första, viktigaste – och svåraste – när man utser ledare är att bland kandidaterna hitta skiljelinjen mellan de två typerna av ledare. Därefter väljer man den för ändamålet mest lämpade bland de kandidater som tillhör den första gruppen. Att hitta skiljelinjen är speciellt viktigt när det gäller organisationer där det är svårt att snabbt byta ut ledaren, som till exempel inom offentliga organisationer.
Kurt Waller
