För en tid sedan kunde vi i Ålandstidningen läsa resultatet från de senaste mötet beslutsfattarna hållit i fallet ett nytt demenscenter i Mariehamn. På det mötet skulle man mig veterligen besluta om var det nya centret skulle byggas, men så blev det inte.
På agendan fanns ett nytt förslag som Ålands bygg kommit med, ett förslag som tagits fram av arkitekt Micko Koskinen. Man har med andra ord satsat pengar på något som man tror/vet att kan förverkligas. Någon av beslutsfattarna har säkert bejakat detta förslag, det bekräftas indirekt av Roger Jansson i artikeln i ÅT den 15 oktober 2024.
Jag är ingen expert men har en helt avvikande åsikt om bland annat naturens betydelse för alla människor. De minnessjuka behöver eventuellt ännu mer natur än vi som kan röra oss fritt och gå ut när vi vill. De plättar som rekommenderas i Ålands byggs förslag är ej natur. På Trobergshemmet är det många som inte ens får frisk luft de fem procent som Roger Jansson nämner.
På Trobergshemmet har jag en vän som av sin fysioterapeut uppmanas gå mycket, men personalen säger ”Vi har inte tid att gå ut med dig”. Om man ännu är rörlig, och även om man kan röra sig med rullstol och rullator, borde man kunna vistas ute varje dag, inte bara sitta på en balkong där det finns plats för fem personer. Sängliggarna borde också få frisk luft. Tänk på er själva! Vill ni bara sitta eller ligga inne resten av era liv?
Ett demenscentrum är hem för de minnessjuka, det är deras hem.
Vi lever i svåra tider, men om man tänker med både hjärna och hjärta kan man för samma summa pengar bygga något helt annat än om man bara låter hjärnan arbeta. Tisdagens tidning tog upp det negativa med Apalängen, bullret från flygplan och helikoptrar samt den tunga trafiken. Många minnessjuka är ljudkänsliga, det vet vi, och reagerar häftigt mot oväntat oljud.
Sanningen att säga ligger Ytternäs ängar inte så långt borta. Personalen lär motsätta sig platsen på grund av läget, man kan säkert ordna arbetsresorna om viljan finns, i synnerhet om de får vara med och bygga ett demenscenter som med tiden blir en pärla och förebild för andra kommuner.
Det har skrivits en hel del om hur det borde vara för gamla och minnessjuka. Alla blir vi gamla och många av oss, gamla som unga, blir minnessjuka. Varför förstår inte beslutsfattarna det?
Som det är nu är jag rädd för den dag jag måste lämna mitt hem. Jag ser grönska utanför, jag kan öppna fönstren och gå ut när jag vill.
Gamla som unga behöver natur och meningsfull sysselsättning, och känna att de behövs. Alla behöver bemötas med empati och respekt för att må bra.
En gammal före detta anhörig till en minnessjuk
