Ett nytt äldreboende är en stor investering. Politiker oroar sig för kritik och skenande kostnader. Tjänstemän vågar inte alltid ställa upp som talesmän för något nytt och annorlunda. Upphandlingsprocessen är hårt styrd. Många byggföretag bygger som de alltid gjort.

Ändå önskar vi ett äldreboende som ser till behovet av just dem som ska bo i anläggningen. Jag är anhörig till en minnessjuk mor. Som ännu vid 90 års ålder stod på ett ben och knöt skosnöret. Som behöver promenera för att känna sig bra. I början av sin karriär på äldreboende var hon i ett tvåvåningshus med kort korridor, sitt rum och en liten matsal. Med en underbar natur utanför. Men inte en chans att få komma ut. Hon fick Opamox för att lugna ner sig. Vilket ledde till att hon föll och slog sig blå och blev aggressiv mot personalen, som undvek henne.

Hon blev ensam, isolerad, allt mer orolig. Tills vi anhöriga fick henne flyttad till ett annat kommunalt boende. Ett hus med långa korridorer var hon kunde promenera av och an, och med skog bakom huset, dit studeranden kunde gå med henne. Också på gården kan hon fritt röra sig genom att dörrarna alltid är öppna ut. Medicinerna togs bort och den minnessjuka blev sig själv. Hon har aldrig i sitt liv varit aggressiv.
Nu mår både klient och personal bra. När diagnosen minnessjuk kryper ner i åldrarna måste vi tänka om och nytt. Vi kan inte bygga institutioner som bygger på medicinering av våra anhöriga. Vårdarna utbildas nuförtiden i läkemedelsfria metoder i vårdarbetet med minnessjuka. Man kallar denna vård klientorienterad vård som främjar klienternas hälsa.

Anhörig