I den knapphetens ekonomi som råder ska vi hushålla med gemensamma resurser på ett sätt som i långa loppet driver social och miljömässig hållbarhet medan samhället som helhet får maximal nytta. Vid nybyggnation är det därför nödvändigt att beakta att samhällets behov ändras i takt med befolkningsunderlaget, ekonomiska utsikter och ny forskning.

Offentligt finansierade nybyggen, till exempel det planerade demenscentret i Mariehamn, ska med fördel byggas på ett flexibelt sätt och på platser som möjliggör en framtida omdisponering av ytor utifrån tänkbara framtida behov. Genom konverterbar byggnation på rätt plats skapar vi större flexibilitet i vår infrastruktur framledes och därigenom bättre ekonomi på sikt.

Befolkningen åldras men samtidigt tar demensforskning stora kliv framåt, och det samhälleliga stödet för minnessjuka kan i långa loppet ändra form. Om behovet av demenscenterplatser i framtiden minskar och man i dag ser till att bygga flexibla utrymmen som kan omdisponeras vid behov kunde en del av det nu planerade demenscentret senare utnyttjas som till exempel bostäder eller daghem.
I dag bygger vi för hundra år framåt. En hållbar byggpolitik kräver att vi förutom miljökonsekvenser och kostnader för projektering, byggarbete, material och drift utvärderar möjliga kringkostnader och/eller kostnadsnytta av placeringen av nybygget utifrån samhällets framtidsutsikter. Genom balanserade, välinformerade beslut kan vi hushålla bättre med våra gemensamma resurser och förebygga framtida kostnader för både människa och miljö.

Aino Waller (HI)
Alfons Röblom (HI)

DEBATT_Rubrik_A:Sofie Dahlsten (HI)