Vår riksdagsman brukar vinnlägga sig om att i sina Helsingforsbrev förklara för oss vad som pågår i rikspolitiken och varför. Men när han kritiseras av sommaråländska professorn Thomas Wallgren för sina åsikter om den så kallade avvisningslagen räknar han mångordigt upp dem som tycker som han utan att med ett ord beröra själva sakfrågan (Ålandstidningen den 11 juli). Wallgren däremot framlägger sin syn på avvisningslagens konsekvenser.
Löfström kunde ha berättat att många erkända folkrättsexperter i sakkunnigutlåtanden ansett att avvisning av människor vid gränsen utan att ge dem möjlighet att lämna in en asylansökan och få den behandlad är i strid med nationell och internationell rätt. Om detta tycks dessutom de flesta i riksdagen vara överens. Att många trots det är beredda att stifta lagen i grundlagsenlig ordning är för att de anser att situationen är så allvarlig, för att lagen är tillfällig och för att den bara i viss grad strider mot internationell rätt.
Samma dag som Löfströms insändare publiceras i Ålandstidningen ingår i Hufvudstadsbladet fyra insändare som behandlar avvisningslagens konsekvenser. Alla är sakliga och uttrycker stor oro. I synnerhet för små stater (och minoriteter) är det viktigt att hävda internationella avtal och folkrätt – oberoende av vad stormakterna eventuellt företar sig – det är deras enda chans.
I två av insändarna nämns lagens konsekvenser för ålänningar och finlandssvenskar. I riksdagen har föreslagits att Finland ensidigt borde säga upp konventionen om Ålands demilitarisering. Sannfinländarna har föreslagit att Finlands författningsenliga tvåspråkighet borde upphävas. Vilken blir nästa undantagslag?
Dagen före sin insändare säger Löfström i en intervju: ”Vi har dock inte tagit ställning till hur den (avvisningslagen) påverkas av EU-rätten.” Det är huvudfrågan. Lagarna finns för att skydda människor som flyr. Att inte hjälpa dem är omänskligt.
Jerker Örjans
