Samhället trots dess privilegier har ibland en obarmhärtighet mot de som avviker. För många år sedan drabbades jag av mental ohälsa. Tiden gick och jag delade med mig av mina tankar på nätet och via sociala medier. Det skulle komma att bli mitt livs misstag. Mitt barns skola anmälde mig därefter till barnskyddet med motiveringen att barnet ”verkat okoncentrerad”.
Att vårt barn var hel, ren, mätt, trygg och älskad tog man inte hänsyn till. Ytterligare motivering var att vårt barn blev ledset över att få päron medhavd som mellis. Att kontakta en dåvarande myndighetsperson per telefon för att ifrågasätta min vård var en olämplig idé. Hon utbrast bara: ”Jag hör att du har barn, jag ringer barnskyddet!”. Därefter löd motiveringen: ”Jag hör barnskrik”. Jag svarade sanningen, att det inte var något av barnen som skrek. Förtroendet blev i total kollaps, givetvis.
Till slut var skilsmässan ett faktum och tiden som följde var inte lätt. Många av mina vänner hade vänt mig ryggen och det enda ljuset i tillvaron var mina barn. Att söka vård efter en sådan social katastrof var inte heller lätt då flera av läkarna skrattade åt mig och gjorde mig förvirrad. Vid en stor sammankomst för föräldrar hade rektorn ställt sig vid dörröppningen för att skaka hand. När det var min tur så backade rektorn och sade till mig ”Dig tänker jag inte skaka hand med!”. Kränkt och frågande gick jag till min plats att sitta.
Jag levde även under en tid i en lägenhet med barnen, där jag fick höra av socialen att en av grannarna hade ägnat sig åt att stå utanför min dörr och tjuvlyssna efter hur mina barn sköttes. Därefter kontaktade hon barnskyddet och sade att hon hade hört min son ropa ”Slå mig inte”. När jag svarade socialen att något sådant aldrig har skett, lades utredningen ner. När jag många år senare berättade för min mycket äldre son om det blev han bestört och frågade varför jag inte ringde till polisen och anmälde saken.
Nu har båda mina barn vuxit upp och blivit både självständiga, flitiga och omtyckta medmänniskor. Men samhället bröt ner mig så pass att jag tvingade mig till slut att låta mina älskade barn flytta till sin pappa. Sorgen efter barnen resulterade i depression och jag blev till slut sängliggande i åratal. Orsaken att jag lät barnen flytta var att jag inte längre kunde förmedla en vänlig bild av vår omvärld inför dem. Själv så lever jag på grund av det i dag med flera fysiskt kroniska sjukdomar och har ont.
Händelserna är djupt skadliga även för den starkaste. Samhällets system är inte alltid av godo och när det kommer till sociala grymheter, så sker säkerligen liknande saker än i dag.
Ärekränkt mamma
