Det är ingen hemlighet att barn rör på sig för lite eller att fysisk rörelse förebygger skador och sjukdomar senare i livet. Jag tror att vi alla kan konstatera att fysisk rörelse är något positivt som främjar välmående fysiskt men också psykiskt. Stress, oro, ångest och nedstämdhet är bara några exempel på saker som minskar vid regelbunden rörelse. Då unga rör på sig för lite leder det till en sämre folkhälsa nu och i framtiden. Detta leder till högre kostnader för samhället, då fler behöver uppsöka vård för olika problem som man har större risk att få då man rör på sig för lite. Jag har förstått att Ålands landskapsregering har tagit fram en folkhälsostrategi och att även de ser behovet av att barn och unga ska röra sig mer.
Min erfarenhet är att många barn under tolv år går på flera olika fritidsaktiviteter som simning, dans eller fotboll. Det främjar inte bara välmående genom rörelse men också genom gemenskap och vänner. Ändå hoppar många barn av de här aktiviteterna i högstadieåldern. Det är ofta inte på grund av en ökad mängd läxor eller att man finner andra saker roligare som att vara med vänner. I stället handlar det om att man inom aktiviteten har kommit upp till en sådan nivå att det inte längre handlar om att ha roligt utan att man ska komma upp till en professionell nivå. Är det verkligen rätt att ungdomar hoppar av sina fritidsintressen för att det inte finns utrymme för dem eller för att pressen blir för stor?
Enligt svenska Folkhälsomyndighetens rekommendationer bör barn och unga vara fysiskt aktiva minst 60 minuter per dag. Det är inte mycket. Den här rörelsen får barn enkelt genom att gå på en fritidsaktivitet några gånger i veckan. Visst får unga också den här tiden genom att själva röra på sig, men när fritidsaktiviteten är planerad krävs det mindre ansträngning från barnets sida. Vill vi inte att barn och unga ska röra på sig mer?
I vårt samhälle behövs det inte fler elitidrottare utan fler välmående barn och ungdomar. I stället för att pressa till prestation måste man hålla träningen lättsam och kravlös på samma sätt som den var när man var yngre. Såklart finns det de som verkligen vill satsa på idrotten och det måste fortfarande uppmuntras, men man måste också uppmuntra de som går på fritidsintresset för att det bara är roligt. Jag förstår att det kan vara svårt att i till exempel ett fotbollslag ha personer som vill satsa mer eller mindre, men då kan man alltid ha flera lag och alla lag behöver inte tävla. I andra idrottsföreningar som till exempel dans eller simning kan man låta ungdomarna själva välja hur många gånger i veckan som de har tid att träna. I stället för att pressa till tävlingar och prestationer kan man presentera möjligheten att tävla men inte pressa fram ett resultat. Om vi vill ha ett större välmående bland barn och unga här och nu, och i framtiden mindre belastning på sjukvården, måste idrottsföreningarna satsa på välmående ungdomar. Bara för att diamanter bildas under hårt tryck så betyder det inte att barn frodas under det.
Isabelle Barnkonventionspilot för Rädda Barnen 2024
