Vi vill alla kunna äta lokalt fångad fisk, det gäller oss som bor på platsen likväl som alla besökare och turister. Länge har det varit en självklarhet, att när man besöker Åland eller någon ort kring kusten i Finland, så går man in på restaurangen och beställer lokalt fångad fisk, och det finns på menyn.
På Åland är smörstekta abborrfiléer nästan en nationalrätt. Men frågan är – hur länge till är det här en självklarhet om inte stora förändringar i fiskeripolitiken görs. På Åland, som jag känner bäst till, finns det knappt en handfull kvar som kan försörja sig på sitt yrke.
Den övergripande fiskeripolitiken som EU beslutar om tillåter ett industrifiske efter strömming som helt förändrar balansen i havet. När strömmingen försvinner ute i det öppna havet tvingas sälarna in längs kusten och konkurrerar med yrkesfiskarna om maten.
Som om inte det skulle räcka så begåvas vår skärgård tidvis med stora mängder skarv som äter sig mätta på det som finns att tillgå i vattnet. De är väldigt effektiva fiskare.
Att under dessa omständigheter bedriva en lönsam verksamhet är otroligt krävande. Den bild jag har är att de yrkesfiskare som kämpar vidare jobbar väldigt mycket med förädling. Men även här finns det regelverk och byråkrati som ska hanteras. Sannolikt är enda sättet att överleva som yrkesfiskare att man kan kombinera olika verksamheter så att de blir en lönsam helhet. Men man blir antagligen fiskare för att man älskar havet och friheten.
Vill vi kunna äta smörstekta abborrar eller stekt strömming i framtiden, hemma eller på restaurangerna, då måste vi alla engagera oss och tala för att yrkesfiskarna ska ges verkliga verksamhetsförutsättningar.
Förutsättningar som gör att det går att leva på yrket och att det blir attraktivt för yngre människor att våga ta steget och satsa på fisket. I dessa oroliga tider som vi nu genomlever borde det också vara en fråga för försörjningsberedskapen att det finns ett tillräckligt antal personer i vårt land som kan ta tillvara den matresurs som finns i havet.
Att det finns aktiva fiskare i vår skärgård är också en trygghetsfaktor. Den som dagligen vistas på sjön märker snabbast om det blir förändringar i havsmiljön.
Det görs många utredningar i landet och det kan tyckas att det inte är någon idé att föreslå en ytterligare. Men enligt min mening är det nödvändigt att ansvarigt ministerium inser allvaret i situationen och tillser att ett åtgärdsprogram tas fram som visar vilka beslut som behöver tas på både lokal-, nationell- och EU-nivå för att det ska vara möjligt att ha ett levande småskaligt kustfiske också i framtiden.
Verkligheten har utvecklats till att bli mycket komplex i dag. Därför behövs det en utredningsman med ett tydligt mandat som utarbetar åtgärdsprogrammet.
Det är inte många yrkesfiskare kvar, men det finns 5,5 miljoner konsumenter i vårt land. Yrkesfiskarna har kämpat i alla väder för att vi ska kunna äta god och nyttig lokalt fångad fisk. Nu är det vi konsumenter som måste ge stöd och kraft till de nödvändiga åtgärder som behövs för att det skall finnas kustfiskare också i framtiden.
Roger Nordlund
