Under de senaste veckorna har min dröm om ett demenshem i tiden fått sina törnar. Med tacksamhet kan man nu konstatera att det är beslutat att det ska byggas.

Det hinner kanske inte uppstå med en plats för mig men underligt nog spelar det ingen roll. Huvudsaken är att många får en värdig, glädjebringande och omhuldande plats för resten av sitt liv. Trobergshemmet blev för stort för att ge en hemliknande känsla.
Det har funnits åtminstone två hemliknande demensboenden under min tid i Mariehamn, ett på Neptunigatan – ett trähus omgivet av trädgård – och en avdelning bredvid den palliativa sidan på gamla Gullåsen. Där vistades min man sina sista tio dagar i livet. Jag kommer ännu ihåg sköterskorna där, empatiska som arbetade med hänsynsfullhet och skicklighet. Den sista natten öppnade de fönstret med måsarna skriande utanför. Tack ännu en gång.
Båda dessa hem splittrades kort efter min mans död och personalen placerades hit och dit.
Med tacksamhet konstateras att i en artikel den 5 juni 2024 nämns att 20 platser nu kommer att ordnas i snabb takt för behövande klienter. Må de ge hemkänsla och livsglädje åt de personer som får flytta in där.

Jag har upplevt skillnaden då allt blev den stora kolossen Trobergshemmet, mitt i en stenöken, där jag besökt personer som inte fått känna av den speciella anda som fanns på dessa mindre enheter. Nu är det en massa satellitenheter omgivna av ett skal. Efter coviden har det blivit värre, alla enheter har inte blivit passivare, men många. Personalen orkar inte och klienterna lider av det. Sjukvårdarens yrke var från början ett kall och alltjämt säkert är det, man börjar inte studera till vårdare om man inte vill hjälpa andra. Man orkar inte vara vårdare om inte omgivningen är positiv och ger möjligheter till att vara det.

Vi lever i en tung värld som kräver mycket av oss, det vet vi alla. Det underliga är att de vårdande yrkena är de som lönemässigt oftast är de sämst betalda. I de sämst betalda yrkena kommer man ofta därtill närmast den hjälpbehövande, och det kan vara tungt. Man ska både psykiskt och fysiskt vara i skick, tycka om människor utan att själv gå i väggen med stor procents sjukfrånvaro.
Beslutsfattare, ni kan ta reda på varför sjukfrånvaroprocenten är så hög bland vårdarna, ni kanske själva har det materiellt så bra att ni inte ens på djupet kan förstå hur det är att vara lågavlönad i denna värld som redan i sig kan ge ångest, och därtill veta att bara en liten pension kan betyda en öde sista tid i livet.

Jag hoppas att det nya demensbygget även innehåller ett ljust luftigt Klippan. Det var ett aktivt inspirerande ställe, sedan tog Trobergshemmet över stadens klienter. En av de underbara ledarna flyttade med till Trobergshemmet, ett ställe som jag från början upplevde för trångt. Den andra ledaren fick vara med och bygga upp Oasen i Jomala, som i hög grad blev en oas.

Må det nya demensboendet bli en pärla. Kunskap finns och aktiva själar med.
Med hoppfull önskan.

En gammal före detta anhörig