Staffan Bruun (Ålandstidningen den 12.8) menar att jag gick emot Ålands intressen då jag röstade för den så kallade gränslagen. Det är precis tvärtom. Republikens president Alexander Stubb var starkt för lagen och sade upprepade gånger att den var nödvändig för Finlands säkerhet. Samma sak sade landets regering, Gränsbevakningsväsendet och inrikesministeriets tjänstemän. Alla tre traditionella statsministerpartier Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern var för lagen. Hade det stärkt Åland, självstyrelsen eller vår internationella ställning om jag hade röstat emot hela Finlands statsledning och fem sjättedelar av riksdagens majoritet? Nej, det hade inte stärkt Åland. Den kritik som hade kommit hade inte varit nådig mot mig eller Åland, då vi på Åland också annars i vissa forum får kämpa mot en bild där vi utmålas som blåögda fripassagerare gällande säkerhet. Den här frågans magnitud var sådan att det hade haft reella politiska konsekvenser för Åland om jag fällt lagen. Dessutom var jag av åsikten att lagen behövdes för Finlands säkerhet, som också är viktig för Åland. Lagförslaget var juridiskt ytterst komplicerat, men vi hittade en framkomlig väg. Det görs som ett begränsat tidsbestämt undantag från grundlagen som enbart kan tas i bruk om alla normala verktyg redan använts och varit otillräckliga. Det är viktigt att Finland har verktyg att skydda samhällets säkerhet, också en grundlagsenlig rättighet, ifall den testas i en rysk hybridattack. För det är i praktiken Ryssland som kommer avgöra ifall lagen någon gång kommer behöva användas. Utan Rysslands anfallskrig i Ukraina och att landet sagt upp gränssamarbetet med Finland hade den här lagen aldrig blivit påtänkt. Det har varken i utlåtanderundan eller i sakkunnighöranden där 60 respektive 18 utlåtanden getts framkommit någon risk för Ålands särställning. Ensam är inte stark i politik. Det är inte i Ålands intresse att jag isolerar mig i en enmansgrupp. Det är i Ålands intresse att jag kan påverka, och det gör man framförallt i en grupp som sitter i regeringen vid de bord där besluten fattas. Ett resultat av det är att vi i regeringsprogrammet har skrivningar om självstyrelsen, sjöfarten, skattegränsen, penningspel och svenska språket. De här skrivningarna har inte kommit in av sig själva. Ålands ledamot har alltid, sedan Julius Sundbloms tid som riksdagsledamot, suttit i svenska riksdagsgruppen. Om jag skulle lämna gruppen skulle det vara en björntjänst för Åland och svenska språket i Finland eftersom svenska riksdagsgruppen inte längre skulle ha automatisk representation i alla riksdagsutskott. Att förstöra det, genom att lämna svenska riksdagsgruppen, skulle vara ett svek mot det svenska i landet och inte i Ålands intresse. Mats Löfström
