Har de (vi) som kommenterar det politiska skeendet i världen och lokalt dubbla måttstockar? Är vi, som Stellan Egeland (Ob) låter förstå i en insändare, alarmistiska kring hotet mot demokratin bara när hotet riktas mot oss själva eller dem vi sympatiserar med? Finns det, de facto, inget hot mot demokratin i dag? Låt mig först konstatera att alla mordförsök, mot politiker, journalister, demonstranter eller aktivister är hot mot demokratin. När man försöker döda människor för deras åsikter, hur motbjudande de åsikterna än är, är det ett direkt angrepp mot det enda system vi har som alternativ till diktaturer. Hade Donald Trump dött i attacken mot honom hade konsekvenserna blivit fruktansvärda. Med det sagt letar jag i minnets garderober efter en enda gång Stellan Egeland beklagat attacker mot andra politiker eller demokratiska institutioner – till exempel när högerextrema demonstranter stormade Capitolium efter direkt uppmaning av Trump. Kanske har jag fel, eller kanske är det bara offerkoftan som åkt på i sommarvärmen. Den svåra frågan är – finns det ett hot mot demokratin och demokratiska institutioner från högerpopulistiskt håll? Eller vänster för all del, om man tittar på vad som nu händer i Venezuela. Svaret är otvetydigt ja. USA är det exempel vi känner bäst till, men liknande rörelser finns överallt och har vissa drag gemensamma. Man ifrågasätter institutioner och deras legitimitet. Man ifrågasätter valresultat. Man försöker manipulera val genom falsk information, genom att ändra gränser för valdistrikt och man väljer smutskastning och demonisering och direkta lögner som metod i valkampanjer och i sitt politiska arbete. Man driver en politik som ställer grupper av människor mot varann, vare sig det handlar om minoriteter av olika slag, ras, flyktingskap eller klass. I tuffa tider, ekonomiskt, säkerhetspolitiskt och socialt, finns det alltid rörelser som tror att hårda nypor och starka ledare är svaret. Det tror inte jag. I alla led tror jag faktiskt att det karismatiska och populistiska ledarskapet kan vara farligt, därför att man fattar sina beslut utgående från omedelbar tillfredsställelse och popularitet snarare än fakta och eftertanke. Politiken är dock också en teater där åskådarna ska övertygas vart fjärde år. Då är det inte alltid den tråkiga arbetshästen som vinner racet. Som politiker får man stå ut med kritik, men om man som Stellan Egeland gjort det till själva sin arbetsmetod att förlöjliga kolleger och institutionen han jobbar för måste man fråga – vad gör han då djupt inne i det politiska etablissemanget? Och hur ska han få något till stånd om ingen annan vill jobba tillsammans med honom och hans parti? Det är också en del av den politiska verkligheten – ensam får man inget gjort. Om man bara bygger fiender kan man en dag stå helt utan vänner. Och kanske är det då man tycker att det är systemet det är fel på? Det bästa, det mest hjärtskärande och viktiga med demokratin är att den innehåller ett ordnat sätt för makt att skifta och alla att förlora den när folket så vill. Det kräver mognad att acceptera det. Nina Fellman (S)
