Debatten om normkritik och likabehandling inom barnomsorgen visar på ett behov av att ännu mer aktivt arbeta med dessa frågor för att motverka diskriminerande attityder på Åland.
För vad är annars alternativet?
Ska flickor begränsas till att vara passiva och fokusera på sitt utseende, medan pojkar tvingas in i roller som dominanta och självständiga? Ska flickor känna sig begränsade i att utforska intressen inom naturvetenskap eller teknik, medan pojkar hindras från att uttrycka känslor och utveckla empati? Eller vill vi i stället aktivt motverka sådana stereotyper, erbjuda aktiviteter och material som är fria från könskodade förväntningar och lyfta fram olika familjekonstellationer och livsval?
Ett samhälle som inte aktivt arbetar med att ifrågasätta och förändra normer riskerar att fastna i gamla maktstrukturer och sociala orättvisor. Om vi i stället anammar ett normmedvetet förhållningssätt, synliggör vi och strävar efter att förändra normer som begränsar människors handlingsutrymme och strider mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar inte om att motverka någons val, utan om att aktivt verka för att alla val är lika accepterade. Inget tas bort från någon med normkritisk pedagogik, utan istället kan fler barn få nya möjligheter när normer breddas.
Det finns långsiktiga konsekvenser av att inte arbeta med normkritik, likabehandling och jämställdhet. Om barn formas av begränsande normer och könsstereotyper kan det bland annat påverka framtida utbildnings- och yrkesval, vilket bidrar till fortsatt könssegregering på arbetsmarknaden och en brist på mångfald inom olika yrken. Vi riskerar att skapa ojämlikheter och begränsningar som påverkar både individer och samhälle negativt.
Att tidigt arbeta med jämlikhet och normmedvetenhet är inte bara en rättighet för barnen - det är också en viktig investering i ett samhälle där alla har lika möjligheter.
Erica Lindberg (S)
