Någon säger att nu skriver den där Öström igen och tar upp skärgårdens position. Jag har under sommaren varit hemma på Brändö och stiftat kontakt med mina rötter och vår bedårande vackra skärgård. Den får allt större betydelse på ålderns höst.
Under lång tid har jag kunna notera att de som försvarar skärgården blir allt färre, det gäller både vanliga debattörer och beslutsfattare.
Skärgården fungerar fortsättningsvis som ett lokalsamhälle även om avfolkningen – för övrigt ett hemskt ord – lett till att det numera finns vissa vita fläckar.
Men det finns också positiva inslag. Jag tänker nu på de bostadsområden som uppstått i Brändö och på andra håll som blev verklighet genom den lagändring som gjordes för ett antal år sedan och som möjliggjorde att andra än ålänningarna också kunde köpa tomter på planerade bostadsområden. Det tog lång tid innan de ultrakonservativa krafterna måste ge efter. Detta har lett till ett intensivt bostadsbyggande åtminstone i Brändö. Det finns i dag människor som har resurser att hålla sig med två bostäder. Kritikerna säger att det inte blir särskilt många fler skattebetalare. Jag tror att vi kan få se en förändring, det går visserligen långsamt men det står utom allt tvivel att dessa nya invånare har varit en bra injektion för kommunen.
I det här landet är andelen som arbetar på distans högre än i de flesta andra länder inom EU, ett faktum som borde ge skärgården vissa möjligheter.
För ett antal år sedan skrev jag ett inlägg som gav vid handen att riktlinjerna som gällde skulle leda till att den åländska skärgården kunde bli en marginell producent av fisk. Inställningen till fiskodling är fortfarande lika negativ trots att den odling som finns producerar hälsosam mat och genererar kapital och sysselsättning.
Jag såg nyligen en bild av en skarv som påminde om en fläkt från dödsriket – hoppas att det inte kommer sådana signaler från skärgården.
Olof Öström
