Jag läste med intresse ledaren av Karl Wahlman den 16:e augusti. Han berör de ökande ekonomiska klyftorna, ett faktum som är svårt att förneka. En lösning på problemet är dessutom långt ifrån enkel som jag ser det. Att öka skattetrycket för de med högsta lönerna är inte rätt väg att gå, dels är skattetrycket redan högt för den gruppen, dels är ju problemet snarare att lönebildningen utvecklas mer och mer åt det hållet. Det var ännu på 80-talet vanligt med chefslöner, även i stora företag, på tio gånger arbetarens lön. I dag är skillnaden rejält större, även om vi inte har de de riktigt höga chefslönerna på Åland. De finns de som hävdar att cheferna sätter sina egna löner, vilket ju inte vid första anblicken är korrekt, lönerna godkänns ju av företagets styrelse, men kanske om man granskar styrelsemedlemmarna, det är ju ofta i samhället högt uppsatta personer som väljs in i styrelser. Undantaget här är ju våra politiker, som på sätt och vis satte sina egna löner, vilket förvisso kritiserats kraftigt. Jag funderar om det vore en idé att återinföra den utökade taxeringskalendern, eller kanske inte bara ha de högst betalda, utan även de med lägst inkomst? Det är kanske inte så uppenbart för en välavlönad person hur låga löner många i vårt samhälle har. Jag läste nämligen en Ålandstidning som dök upp vid städning av en vind, jag tror att den var från 1984. Där togs med samtliga skattepliktiga. Det kanske är lite för mycket text, men som nämnts ovan, många medel- och höginkomsttagare är inte medvetna om de låga inkomsterna vissa samhällsmedborgare har. Det hade kunnat avhjälpas genom denna väl granskade tabell. ”Löneskillnadsfunderaren”