Låt oss säga att Ålandsvägen, Österleden, Gottbyrakan eller Sundsvägen skulle vara öppen och framkomlig för trafik endast två gånger per timme från vart håll.

Jamen då kan man ju köra någon annan väg för att komma runt det där, tänker någon säkert!
Det går! Tar lite längre tid men det går!
Tänk då att vägen går över en fjärd. Från en utby till huvudön. Färjan är vägen!
Den går i solsken och vackert väder, i ur och skur och oftast även i is.
Nu ska vajerfärjorna få turlistor så att landskapet kan spara! Vägen är framkomlig två gånger i timmen.
Vi är redan vana att åka vajerfärja medvetet. Vi samåker, det vill säga åker samtidigt över fjärden till huvudön. Vi inväntar varandra, ringer till färjföraren och berättar att vi är på väg och väntar om det kommer någon till. Vi tänker på bunker och miljö. Det har vi gjort länge. Vi hjälps åt!
Ecodrivingen och samåkandet sparar på pengar och miljö. Redan nu!
Från vår lilla utby far föräldrar med barn till dagis, några ska på jobb till huvudön, det går kollektivtrafik, färdtjänst, några ska på möten på dagen och andra eller samma personer på kvällsmöten, butiken får leveranser och så ska vi passa färjturer från såväl Snäckö som norra Kumlinge.
Med turlistor på vår väg, även vintertid, ska vi passa fler tider, anpassa oss till fler tider, fara mycket tidigare hemifrån och komma hem senare än vi måste i dag! Det för att vi ska åka över fjärden, vår väg, när det passar landskapet och inte när vi behöver fara.
Visst ska de sparas men är de här måttliga inbesparingarna vettiga i ljuset av omaket de för med sig?
Frågar ni mig är svaret nej!

Gun-Mari Lindholm
Seglinge