Allt börjar med trafiken. Som boende i den åländska skärgården vet man att utan fungerande trafiklösningar är det ingen idé att diskutera andra förslag på hur man ökar turismen, inflyttningen eller företagandet här. Under den förra mandatperioden var jag medlem i skärgårdsnämnden, och vid varje möte återkom nämnden till hur trafiken, antingen positivt eller negativt, påverkade all verksamhet i skärgården.
Varje nedskärning och minskning av turtätheten ger direkta konsekvenser i att skärgården blir mindre attraktiv att bo i. Det blir svårare att pendla till eller från jobb, företagarnas förutsättningar försämras och det blir mycket dyrare för oss som bor här att anlita till exempel hantverkare när lång väntetid vid färjor läggs till på fakturan. De möjliga och sannolikt små inbesparingar som kan uppnås med införande av turlistor eller nedskärningar i redan befintliga sådana äts snabbt upp av de andra samhällsekonomiska konsekvenserna det leder till. Orimligt långa väntetider vid korta färjpass gör att det blir skärgårdens invånare som får betala den inbesparingen ur egen ficka i stället.
En linfärja som redan har turlista är Töftöfärjan. Det färjpasset dras redan nu med kraftig kapacitetsbrist under stora delar av året, och med ännu en nedskärning i turtätheten kommer problemet bara öka. Man förvärrar en redan rejäl propp i systemet för vägen till och från hela norra skärgården. Vårdö är den enda skärgårdskommunen som under många år visat på en positiv befolkningsutveckling, men med en neddragning i turtätheten riskerar man att påverka den utvecklingen på ett negativt sätt.
Att problematisera utflyttning från skärgården och kostnaderna för att upprätthålla trafik för en minskande befolkning samtidigt som man kraftigt försämrar förutsättningarna för att alls kunna bo och verka här är inte acceptabelt.
Matilda Björklund (C)
